Ojoj, vad det blev turbulent!

Nu slog visst Ann på djungeltrumman liiiite för fort! ;) För en som undrar så vann Veronica gissningstävlingen, jag testade att få igång min mobilbloggning och det gick ju lysande. Uppenbarligen. Varför jag knäppte på vänsterhanden? Jo, jag satt på jobbet och där får man inte fota vad som helst (egentligen inte alls men min hand är min hand...) och då blev det att jag fotade handen. Att det blev just vänster hand är för att jag är högerhänt. ;) Och jo, nagellacket är också nytt. Haha...vilken aktivitet det blev då!

Innan Mattias får tummen ur och friar så har helvetet frusit till is. Och SKULLE det frysa och han friade, då lovar jag att jag kommer outa det på en HELT annat sätt. Det LÄR ju märkas...

Den här veckan har bestått av bland annat pepparkakshusbakande. Vilka idiotiska ideér man får. Varför i hela friden ska man ge sig på sådant dravel? Svor ve och förbannelse för att man inte är född med konsten att få saker och ting jämna. Det var kristyr över halva köket. För att inte tala om allt stelnat socker. Men en ljusning i det hela, jag brände mig inte en enda gång! Nu är hushelvetet ihopsatt och dekorerat så jag ska visa upp det sedan så får ni se ett pepparkakshus á la Malin 3,4år. Jo, det som ut som att det är 3,4-åring som gjort det, inte en 34-åring.

Gran har vi ju köpt med. Fick bannor på Facebook angående att jag har köpt en gran och inte på äkta norrlandsmanér snott en. Eller stulit ärligt som det kallas. Men nja. Har vansinnigt dåliga minnen av det där med att sno granar. När jag var liten så fanns det ju en ANING mer snö än nu. Läs: MYCKET. Lägg även till att man inte hade fullt lika långa ben och lika mycket ork när man är 7-12 år. Lika förbaskat hade man inget val. Man bara skulle med pappa ut och hugga en gran när det lackade mit jul. Mamma körde ut oss och då var det bara att lyda. (Gissar att hon skulle ägna sig åt mer förlustande saker så som julstädande osv.)

Först åka någonstans med bil, fullt påbylsade i overaller och lovikkavantar. Sedan hoppa ur på lämplig skogsväg. Givetvis i kolsvarta mörkret för julgranar stjäls när det är kolsvart. Punkt. Pulsa över den höga snövallen vid vägkanten, halv-kasa ner i diket och inse att snön räcker en upp till midjan, om inte mer. Gör tappra försök att kliva i pappas fotspår men han är ju en smula längre så de spåren hjälps inte ett dugg. Efter fem minuter är man sjöblöt av svett innanför overallen, det är snö långt ner i mina snowjoggings och lovikkavantarna väger ett kilo styck av alla snöklumpar som hänger fast. Törsten är olidlig och pappa ångar på, oförtrutet letande efter den perfekta julgranen. Just DEN julgranen finns nog i år. Mmm...sure. Det värsta var om pappa fick för sig att "Nä, här var inget bra ställe, vi åker vidare." Det var en riktig pärs...

Men rätt vad det var så kunde han hitta en gran som ändå täckte upp kraven. (Förmodligen mest mammas krav.) Lagom hög. Hyfsat jämn. Tätvuxen. Japp, den ska vi ha. Fram med sågen. (Jag vet att jag skrev "hugga" där uppe men jag menar såklart såga, man kan inte sno en gran genom att hugga md yxa, det HÖRS ju.) Såga, såga, såga. Farsan svär över att granen sticks och att det är en massa snö i vägen. Kånka, släpa och dra granen (numera kallad grandjäveln) tillbaka till bilen. Väl hemma så hängs den upp ute i boa ett tag innan den tas in för att kläs. Då uppenbarar sig en tanig rackare, glesare mellan grenarna än min tandlöse morfar hade mellan tänderna, ojämt vuxen och allmänt sned. Muttrande hörs om att en snyggare gran hade väl kunnat hittats och mer muttrande om att då kan vederbörande följa med nästa år det ska tjuvhuggas en. Behöver jag säga att mina föräldrar så småningom övergick till plastgran?

Så startade även jag min grankarriär. En enda levande har jag haft sedan jag skaffade egen gran (1995) varje jul och resten av åren blev det plastgran även för mig. Men nu, nu har man ju statusen att tänka på. Klart som korvspad att Slottet skall prydas med en riktig gran. Fin gran. Stor gran. Och det vet jag ju sedan alla år som liten i skogen att sådana granar växer inte i vilt tillstånd. Så jag drar med mig en mindre entusiatisk sambo (som tycker att en av våra tre plastgranar duger gott som de är) för att köpa mig en gran. Men ska man välja en kungsgran eller en gran? Vilka bekymmer! Efter många om och men bestämmer jag mig för en vanlig gran. Men vilken gran sedan! Den är fin. Den är tät. Den är riktig. Och framför allt, den är STOR. Den var liiite större åt ena hållet men det sa Mattias att vi enkelt kunde trolla bort genom att ställa den sidan in mot väggen. Ok, vi kör på det!

I tisdags när jag var på träning så tog Mattias in granen. Slet som en demon med att yxa till den i stammen så att den skulle passa i julgransfoten. Julgransfötter är INTE gjorda för dagens genmanipulerade och anabolstinna julgranar kan jag tala om. Jag minns ju de där tunna stammarna som pappsen sågade ner i skogen på 80-talet. Nu för tiden är stammarna som mina vader. Helt galet! Så det yxades och karvades innan han fick ner den i foten. När jag kom hem frågade jag ytterst försynt om den feta sidan på granen inte skulle vändas in mot hörnet som vi sa. (Julgransfoten är en sovande tomte så den ska vara åt ett visst håll...) Till svar fick jag en blick som hade kunnat mörda och jag valde min strid. Att kapitulera. Det var visst icke på tapeten att vända på monstret.

För det var ett monster. Så SJUKT stor gran! Om vi ska få plats med en likadan nästa år, då är jag rädd att vi måste bygga ut. Ett julgransrum. Den står nu med den lite större sidan ut i rummet. Så vi har en monstergran med en höggravid sida ut mot rummet och ett arsle värdigt en Jerry Springer-amerikanska in mot väggen... Men det lär ju bli en djäkla massa ved att elda upp efter jul. ;)

Tjing!