onsdag, februari 03, 2010

Att vara sjuk när man inte är sjuk...

Lördag för två veckor sedan så var jag ut med tjejerna i Miis’ mammagrupp. Kul att lära känna lite nytt folk! Vi hade middag hemma hos en av dem med god mat och en massa vin. Senare på kvällen åkte vi in till stan och gick på lokal. Eller en del av oss iallafall, vissa delar åkte hem av höggravida skäl och vissa av andra, av karaktären ”vända-ut-och-in-på-tarmarna-skäl”. Det är ju en anna historia men summa summarum så var det jätteskoj och fy fasen vad sliskiga och äckliga killar är på krogen! Man kan inte ta ett steg utan att någon drar i en, tre ensamma tjejer är tydligen perfekta raggningsoffer.

Om de har på sig tre liter mindre rakvatten, ett kilo mindre hårgelé, rakade bort ryamattan som sticker upp ur den nästan helt uppknäppta skjortan, hänger av sig den fejkade guldkättingen kring halsen och slutar gnugga skrevet mot en så fort de får tillfälle, då kanske de skulle ha en minimal, slightly chance att få följa med någon hem. Men den är djäkligt minimal.

Hur som helst, dagen efter så vaknar jag med ett halsont. Äh, det var säkert bara för att man var ute och slarvade på krogen dagen innan. Dessutom tappade våpet i garderoben på Harrys bort en av mina favoritsjalar (tur att det inte var den nya jag fick av syrran i julkapp) så jag fick åka hem med bar hals. Måste vara därför så det är nog ingen större fara på taket. Bara att sova så går det över.

Måndagmorgon. Jag kan knappt svälja. AJ! Trycker i mig en dubbel Treo, laddar fickorna med Fishermans Friends och åker på jobbet. Fryser, svettas. Fryser, svettas. Knölar i mig mer piller men mår bara sämre och sämre. Chefen undrar om jag är typ döende eftersom jag är vit som ett lakan så han säger åt mig att gå hem vid tvådraget. Åker hem, däckar och sover i flera timmar.

Jag känner igen mina symptom men njaaa. Om jag ignorerar dem så finns de inte. Eller hur? På tisdagen är kroppen så ond och öm att jag stapplar fram som en gammal tant och det bränner som eld när jag försöker svälja. Känner hur febern svallar i kroppen och jag är inte speciellt kaxig vid det här laget. Genomlider även onsdagen och försöker ignorera att mina halsmandlar är som handbollar (känns så iallafall), att halsen har samma färg som en övermogen tomat och är så full av vita fläckar att det ser ut som att det växer flugsvamp i halsen på mig. Jag vet, jag har halsfluss men den KAN ju läka ut av sig självt. Om man bara är tillräckligt envis.

På torsdag kapitulerar jag. Ok, jag ringer vårdcentralen. Men nej serru. Där finns ingen läkare att tillgå för min enkla åkomma så jag får tid klockan fyra hos en distriktssköterska. Jaha? Och vad hjälper det? Hon har ju inte mandat att skriva ut penicillin till mig ändå. Men visst, fine. Jag åker dit.

Får låna bilen av sötaste Miis (eftersom sambon jobbar) och tar mig till stan. Hittar till VC och går in. Eftersom jag aldrig varit här så känner jag mig lite vilse men hittar en receptionsdisk där jag förklarar att jag skulle ta ett halsprov och sedan få träffa en sköterska. 100bagis får jag hosta upp innan hon vänder sig bort från mig.

- Eh jo...ursäkta men var ska jag ta vägen? undrar jag.
- Men ta en nummerlapp där och sätt dig ner där borta! säger hon med en suck.

Jaha, sorry att jag inte visste det. Tar min nummerlapp och sätter mig för att vänta. Känner febern rasa och jag är bara allmänt trött och matt. Försöker svälja undan den där ofrånkomliga saliven som bildas i parti och minut när man har ont i halsen. Helt plötsligt så står det en upprörd människa nere i en korridor:

- Men är det ingen som har nummer 10? ELLER?
- Oj, jaha, det är nog jag. Jag trodde det skulle vara ett litet ljud när ni trycker fram numren på tavlan men jag hörde inget.
- Ja, men det är hit du ska iallafall. Om du nu ska ta ett prov? fräser hon surt till mig.

Jo, det ska jag ju... Jag känner att jag inte orkar bli sur utan säger bara, ”Jaha vad bra. Jag har aldrig varit här förut så jag känner mig lite vilse.” Kliver in i ett provtagningsrum och får sätta mig en i en stol. Där vispar den sura kvinann runt med en SÅ HÄR STOR tops i halsen på mig. Totalt blind och okänslig för det faktum att: 1. Halsen är svullen och ÖM. 2. Kräkreflexerna är det inget fel på. Vad är problemet? Ta det lugnt för faen när ni ska ta halsprov på folk! Kul att ha en stor djäkla klubba grävandes i något som känns som ett öppet sår och när man dessutom får tvinga sig själv att inte spy.

- Ja, då kan du gå.
- Ok, ska jag tillbaka till samma rum och vänta på sköterskan?
- Men! Neeej, du ska gå till VÄNSTER och sätta dig i DET väntrummet!
- Jaha, som sagt, jag har ALDRIG varit här så det är lite SVÅRT att veta.

Djäkla skata. Var tog empatin vägen? Hon ska väl för fanken vara tacksam att jag tydligen brukar vara en frisk person och därmed inte nöter ut sjukhusgolven? Det är sådana här tillfällen som gör att man skiter i att åka till läkaren, trots att man kanske borde många gånger. Sätter mig ner i det nya väntrummet och efter ett tag kommer det en babuschka från typ Ryssland eller något liknande. Hon tar med mig och en till, visar oss till varsitt rum och så säger hon: ”Ja, jag får springa mellan er.” Ok, bra intryck eller? Hon följer med mig först och så tittar hon i min hals. ”Nej men oj, vilken ful hals du har. Ordentligt svullen och vilka fula fläckar sedan! Men sjuk, det är du då INTE.”

Nähä? Jag har över 38 graders feber och jag kan inte svälja. Jag har haft halsfluss en miljon gånger i tonåren och känner igen hela scenariot, alla symptom, klart som fasen att jag har halsfluss. Nu står denna människa och säger att jag inte är sjuk? ”Halsprovet visade ingenting så det är inget fel på men för att göra dig glad så ska jag ta en odling på dig. Svaren kommer på måndag så du kan nog lika gärna jobba imorgon”. Orkar inte tjafsa emot och gapar snällt när hon kommer med en sådan där monstertops igen och grottar runt i halsen på mig.

Lunkar ut till bilen och ringer Mattias. Trött, febrig och ledsen som jag är (mest för att jag inte blivit tagen på allvar) så börjar jag ju naturligtvis att grina och beklagar mig för älsklingen. Att folk kan få en att känna sig så lat när man är hemma och är sjuk. Jag är ingen lat människa, jag hatar att vara sjuk och ha ont. Det är inte jag liksom men vad göra? Jag pallar inte att jobba när jag har feber. Punkt slut.

Trotsar sköterskans ord (efter övertalning från Mattias) och är hemma på fredagen också. Tar det löjligt lugnt hela helgen, känner att livsandarna kommer tillbaka och är tillräckligt kurant att jobba på måndagen. Halsen är öm och raspig men inte så farligt längre. På måndag eftermiddag, när jag står och kockar mat, så ringer telefonen. Det är babuschkan från VC. ”Jo men hej, vi har fått svaren på odlingen nu och jooooo....det är så här att....joooo....du har visst halsfluss ändå....” No shit, Sherlock! Det vet jag väl! Så jag fick ett recept och har ätit penicillin sedan i tisdags förra veckan.

Vad har jag lärt mig av detta då? Jo, blir det fler VC-besök så ska man inte ge sig förrän en LÄKARE tittat på en och lita inte på någon. Mer än dig själv.

Och man kan inte vara osjuk när man är sjuk....

3 kommentarer:

Anonym sa...

ja herregud vilka människor man kan möta, inte klokt, men det är skönt att du fick pencillin till slut, hoppas du känner dig helt frisk nu..Anna

Marie-Louice sa...

Precis som du säger, man ska inte vara sjuk. Har det blivit bättre nu? Kram mamma

Malin ~ Lillpiga sa...

Anna: Jajemen, det känns förträffligt. :)

Mamma: Ja, för fanken! Allt går ju över, bara man väntar tillräckligt länge. ;) Men jag mår prima nu. :)