Happy face!

Kom på att jag glömt att berätta en sak! Redan på vårvintern så började Tettiz tjata på mig om att jag skulle följa med henne till DrAnnika i sommar. Men jag har hela tiden sagt att jag varken har pengarna eller tiden att ta ut från jobbet. För en vecka sedan så drog hon på sista tjat-offensiven och vem trillade inte dit om inte jag? ;) Så nu ska jag åka till England!!! :)

Efter att ha kollat upp lite biljettpriser och att det finns plats på flyget så mailar jag chefen på onsdagen och frågar om jag kan få ledigt torsdag-fredag v.26 och måndag-tisdag v.27. Får svar relativt omgående att v.26 är det inga problem men han skulle återkomma om v.27. Jag skickar snabbt som attans svar (har suttit med F5-knappen och uppdaterat mailboxen varje minut under en timmes tid...) att det låter lovande och undrar när han tänker återkomma eftersom det där med att boka biljetter medan de finns osv osv... Inte ett svar. Inte på hela dagen. Jag går omkring på nålar, vill ju boka NU innan platserna tar slut!

På torsdagen är det lugnt. Inte ett ljud hörs. Jag glider bort dit han sitter, lite så där sporadiskt och tillfälligtvist (visst finns det ordet?) för att kanske få ett snack med honom men så snopen jag blev. Han var ledig hela den dagen. Gah! Skojar han eller? Håller mig från att skicka mail och sms, kanske inte är någon höjdare att börja tjata när han är på sin sons skolavslutning. Ser under tiden biljettantalet minska och bli dyrare och dyrare...

Fredag! HA! Nu djeflar SKA jag ha svar! F5-knappen trycks ner tills den glöder men fasen heller att det kommer något mail. Ber Mattias maila mig för att se att den verkligen funkar, att det inte är någon mailserver som ligger nere och visst funkar det, inget fel på den inte. Ser chefen på lunchen, AHA! Dundrar fram med matbrickan i högsta hugg och säger att jag vill ha ett snack med honom så vi bestämmer att vi ska ses efter lunch.

När jag kommer på hans plats så får jag beskedet om att jag ska komma tillbaka, han ska på möte. Och när hans möte är slut så ska jag på ett möte. Men!! Är det inte meningen att jag ska få komma iväg till England eller? Till sist så haffar jag honom, vi dealar och bestämmer att jag åker till England ons-sön v.26 och struntar i v.27. Tjoho!! In på internet, bokar biljetter, 500:- hade de gått upp men strunt samma, det är det vara värt!

Så nu blir det tåg från Eskilstuna till Sthlm, Arlanda Express till Arlanda, KLM från Arlanda till Amsterdam och från Amsterdam till Birmingham! Fatta vad kul! Vi tre kommer röka cigg, dricka öl, dricke rosé, pyssla, gå på puben, äta fish 'n chips, äta hummer, shoppa, tjôta hål i huvudet på varandra och bara ha det UNDERBART i fem dagar! Längtar!!

Men så slår mig blixten från klar himmel! Passet! Fanken, det gick ut i oktober 2008. Och till England MÅSTE jag ha pass. Ni vet, Schengenavtal och annat jox... Tänk om det inte hinner komma? I det senaste passet så såg jag ut som en straffånge alternativt tungt kriminellt belastad tjej. Jag försökte se så cool och hård ut som möjligt så hade jag någon gång försökt åka till Ryssland så hade de plockat in mig av säkerhetsskäl. Bara för att. Men nu hade jag ju chansen att ändra på det!

Ilade ner på polisstationen för att fixa ett nytt. Först när man kommer in där så fylls man av någon form av respekt för Storebror Staten. Nästan så att jag börjar småragla i ren förskräckelse. Sneglar lite försynt på poliskvinnan bakom disken, har hon pickadoll i hölstret tro? Visst tittar hon lite strängt på mig?

När det är min och Mattias tur (han måste också ha nytt pass) så får vi kliva in som i en fotoautomat precis framför disken, typ en sådan som de hade på Domus för hundra år sedan. Poliskvinnan berättar barskt vad man ska göra. "Placera fötterna på märkena i golvet, håll pekfingrarna där för att vi ska kunna ta fingeravtryck, skriv din signatur där, är detta korrekt information?" Jag skyndar mig allt jag kan för att göra henne till lags, tänk om jag blir inburad annars för motstånd mot tjänsteman eller något annat skumt?

"Titta rakt fram in i kameran", säger hon. Jag ser mig själv i reflektorglaset, sträcker på mig, skjuter ut hakan en aning för att eliminera så mycket som möjligt av dubbelhakan och lägger på mitt allra finaste och mest inövade Happy Face. Det som jag VET skulle se bäst ut i passet. Då hör jag en tordönsstämma: "Man får INTE le på passbilden!" Va? Som jag har övat och sen får jag inte använda mitt Happy Smile? Ett litet lätt leende, lite så där överseende och nådigt drottninglikt? Fan. Mina mungipor åker ner i ren besvikelse, jag hör ett klick från kameran och så där ja. Då ser jag ut som en förbrytare igen då... Jag får nog hålla mig på västfronten i fem år till då, sedan har kanske passfotoreglerna ändrats.

Men vad gör det om hundra år? Jag ska ju till England!!! (och Holland, typ lite...)