Påfyllning i walk in closet:en

Finns det något jag gillar så är det att bränna pengar. Det ger en sådan löjlig tillfredsställelse att svassa runt i affärer. Dra i, klämma på och känna på allt möjligt. Och när man sedan går runt med alla kassar på armen och stannar till någonstans för en fika, då känner jag mig RIK. Jag är tvärtemot alla andra, jag vill ha en kasse för varje sak på varje nytt ställe, jag vill ha många kassar. Många kassar är bra shopping. Det är väl kanske den illusionen jag försöker få, att jag är rik. Snuskigt rik. Åh du underbara lycka, om det ändå vore sant!

Nåväl, igår kväll så stack vi in till Tuna Park i Eskilstuna (klar fördel med södern och en större stad, det är ofta öppet länge på kvällarna) och botaniserade lite kläder. Mattias cashade in ett par jeans och en jeansskjorta på Carlings (faen vad dyrt det är på den affären....) medan jag hittade en klänning, ett par tights och ett par jeans. Hann dock inte leta efter något upptill till jeansen då klockan rann iväg men lite smink och stuff hann slängas upp på disken.

Idag på lunchen så stack jag ner på stan här i Katrineholm och eldade in på HM igen. Jag VILLE ha något upptill. Provade lite hit och lite dit och fastnade till slut för ett vitt linne och en vit tunika. Lite casual så där. ;) Vitt och jag är ju ingen vanlig kombo. Min garderob är till större delen i djupaste svart. Med lite inslag av rosa. Och turkos. Och brun. Och grön. OK, kanske har de flesta färgerna ändå men vitt är det inte gott om. Varför? Man ser större ut i vitt, det vet ju typ alla. Och större, det vill jag inte se ut att vara. Det räcker med hur verkligheten redan är, jag behöver inte spä på illusionen också. Varför köpte jag vitt då? Jo, därför!

Alltid lika kul att prova kläder på en affär. Not. Man står i det obarmhärtiga ljuset i provhytten och ser alla valkar, alla skavanker, allt fult som går att uppbringa, det förstoras och syns extra mycket i de där makrillburkarna. Hur många gånger har man inte glad i hågen gett sig iväg in på stan för att köpa något nytt till festen men kommit hem svettig, håret statiskt av elektricitet och med gråten i halsen? Totalt förödmjukad av att se sig själv och se att inga som helst kläder passar. Total förnedring.

Jag ryckte åt mig ett par jeans igår som jag skulle prova. Jag tog dem i samma storlek som mina förra och gick med lite bävan i bröstet in i hyttan. Drar på mig jeansen, håller andan och blundar när de ska över höfterna. Meh? Vad lätt det gick? Öppnar ögonen när knappen slinker igen hur lätt som helst. De är ju för stora! Va? Hur kan det vara så? Ber Mattias hämta en storlek mindre (helt galet, det har alltid vart tvärtom) och medan han är borta så funderar jag på hur det kan vara möjligt?

Visserligen, fem-sex kilo borta sedan i augusti och jag springer och power walkar ju faktiskt 2-3mil i veckan. Men ändå? Har jag tappat en storlek? Och jeans, det har jag inte använt sedan tidigt i maj. När jag började känna att de var lite i tightaste laget så lade jag in dem i garderoben och tog på mig kjol. Det var ju som sommar. ;) Är det något man är bra på så är det väl att förneka? Mattias kommer tillbaka med två par jeans. I de två storlekarna under de jag just provat. Jag bara skrattar åt honom och säger att de med minsta storleken är det ingen idé att jag testar ens.

Drar på mig de i storleken närmast under och....de passar! Fast...eller...de är lite stora. ?!?!??! VA?!?! Är de OCKSÅ för stora? Shit pommes, det här kan ju inte vara sant? Byter till de minsta av de tre par jag har i hytten och fatta! De passar!! Helt. Djäkla. Galet! Jag blev så glad (och är) att jag hade kunnat skrika högt! Nu tror jag inte att det syns så väl på mig att jag gått ner och det syns inte så väl på vågen heller men på måttbandet måste det ha skett en del. Och det är så galet roligt!!

Så DÄRFÖR blev det vitt upptill! Kanske dumt att köpa vita kläder och lägga på mig ett antal kilon i ren illusion men det skiter jag i. Jag känner mig smal och då passar jag på att utnyttja det!

Hur som, sådan här blustunika blev det med ett vitt linne till.


De här jeansen fick följa med hem på Slottet.


Och typ en sådan här klänning, inte helt lika men nästan. Ett mer löst skärp som man knyter och så högre urringing med sotarkrage. (hittade ingen bild...)


Att jag sedan provade en stickad väst med korta ärmar och såg ut som en stoppad korv, det ignorerar jag... Mattias sa att det var jättefint och att jag passade (och han brukar vara ärlig när det kommer till kläder) i det super bra, men nja. Jag tyckte det såg hemskt ut. Men den var skitfin på galgen.... Kanske om 10kilo till?