fredag, september 10, 2010

I chock och rädsla!

En gång för länge sedan, när dinosaurierna fortfarande gick på jorden så bodde jag i Gävle. I Gävle fanns det ett, för mig nytt fenomen, som kallades för Vårruset. Det var ett jippo som anordnades varje vår för flickor/tjejer/kvinnor/damer/tanter/osv och gick ut på att man skulle springa längs en fem kilometer lång sträcka.

På mitt jobb så var vi tre stycken som alltid hängde ihop ute på rökrutan och efter ett antal pikar från kreti och pleti så sa vi att ”Men för faen, klart att vi sotlungor också ska springa Vårruset! Hur svårt kan det vara?!” Just det, hur svårt kan det vara? Fem kilometer är ju en baggis!

Jag är ju som de flesta vet en skapligt lat hårdrockare som inte gillar att se svettig ut, det kan ju förstöra frisyren och sminket. Ve och fasa om sminket skulle börja smetas ut! En hårdrockare går runt och ser cool och hård ut, en hårdrockare tränar inte. I skolan fanns det något som hette Skoljoggen. Också en fem kilometer lång slinga som skulle utföras varje vår. Fy fasen så jag hatade det där påfundet! I sjuan ”sprang” jag. Bara för att jag inte tordes annat men i åttan åkte jag bil runt med en polare, i nian hade jag ont i knäet (som förvisso inte var en lögn), i ettan på gymnasiet tror jag knäet var på tapeten igen men jag gick nog runt iallafall och i tvåan så satt vi i omklädningsrummet på Eltele och tryckte tills lagom lång tid gått och då sprang vi genom en skogsdunge, nöp oss i kinderna och flåsade oss i mål de sista 200 metrarna. Och med tanke på min excellenta kondition så behövde jag inte fejka att jag var slut...

Tillbaka till Gävle: sagt och gjort, vi anmäler oss, åker till start, värmer upp med någon pellejöns som står på ett podie och skriker: täääänj, streeeetch, kniiip, draaa och andra hurtiga och för mig helt ovana ord. När de börjar räkna ner sekunderna till start så fimpar jag ciggen och min strategi är redan klar. Jag springer ut ur startområdet, ca 250meter, sedan går jag i 4,5km och så springer jag hurtigt in de sista 250. Jag är så SMART!

Pang! Startskottet går! I början kan vi bara gå eftersom det är galet mycket brudar ute och kutar men efterhand så lättar det upp och jag börjar springa. Klart man måste elda på lite, det ska ju synas att man har bra kondis och är där för att träna. Mmm...jo men tjena... Preciiiis när jag tänker börja gå så ser jag en bunt grabbar från jobbet där de står och hejjar på, Fan tänker jag, nu MÅSTE jag springa förbi dem och tills jag är utom synhåll, det är ju de som pikat mig att jag aldrig skulle orka, skorsten som man är. Jag joggar förbi med ett oansträngt (?) leende på läpparna och ser den ljuvliga kröken på banan lite längre fram. Bara dit, sedan får jag gå. Men den tanken hade jag kunnat bespara mig. Varje gång det kom ett ställe där jag skulle ha kunnat börja gå så stod det fler från jobbet.

Jag slet och kämpade mig fram. Med blodsmak i munnen och flimmer framför ögonen så stapplade jag fram längs banan och till slut så såg jag målet. Det var som en hägring i öknen, jag kunde nästan inte tro att det var sant. Skulle jag äntligen få vila? Raglade in i mål, kastade mig på den första gräsbevuxna plätt jag såg i målområdet, grävde i sport-BH:n och halade upp ett knöligt och svettdrypande paket röda Marlboro, tände en cigg och drog ett djupt bloss. Just då, kommer det fram en fotograf från Gefle Dagblad. Han ville ta ett kort på mig där jag låg och rökte, med hjärtat pumpande som en stånghammare i en smedja och munnen torr som Sahara. Jag antar att han ville visa upp vad hemsk dagens ungdom var. Min hjärna brottades med fåfängan för ett rödmosigt, svettigt ansikte där sminket förmodligen inte var särskilt smickrande mot att få chansen att komma med i tidningen och bli en lokal kändis. Typ.

Igår så skulle jag ut på Stora Hedemora-varvet igen och innan jag gick så utmanade Mattias mig. Han tyckte att jag skulle prova att springa lite. Springa? Jag? Det är ju under min värdighet men jag KANSKE kan testa. När jag kom till grusvägens början så tänkte jag: ”jag kan ju alltid testa. Om jag håller på att dö så har jag ju iPhone:n med mig och kan ringa hem så får Mattias hämta mig med bilen.” Så jag sätter igång och joggar. Jag vet! Helt galet! Jag tar det lugnt, springer inte över min förmåga och jag går faktiskt enbart korta sträckor. När jag kollar rundan sedan så har jag sprungit mer än jag gått! Jag är i chock! Jag ORKADE! Ok, det var inte i ett tempo värdigt varken Paula Radcliffe eller Usain Bolt men ÄNDÅ! Jag sprang!!!

Jag börjar nästan bli rädd för mig själv när jag kommer på att jag tävlar mot minuter på rundan från gårdagen, hela tiden försöker jag pressa någon sekund ytterligare. Kommer det att komma en dag när jag springer HELA rundan? Huu, det passar ju inte alls mig! Jag är ju hårdrockare, jag kan inte bli ett träningsfreak. Är det så att jag håller på att bli en sportnörd? Gud hjälpe mig isåfall.

Hur det gick med fotografen? Klart som fan han fick ta bilden....

4 kommentarer:

pyssloteket sa...

*hahhahahahahaaaa*
Jag känner så väl igen tanken: Träna?!?
Kan intyga att det går att vara hårdrockare OCH träna :D
Anna

Malin ~ Lillpiga sa...

Anna: är det riktigt säkert det? Min image vet du...den är viktig...mucho importante! ;)

pyssloteket sa...

Tänk Manowar:D
Blir det mer läderkalsongmetal och muskler än Manowar? Och dom pojkarna är ju sviiintuffa.

Malin ~ Lillpiga sa...

Joaaa...iofs... Fast jag måste erkänna att mer taniga och seniga rockers är snyggare... ;) Tänk Sebastian Bach, Axel Rose, Joey Tempest, Jon Bon Jovi osv...*dreggel* ;)