lördag, september 11, 2010
Mösexa i Turkiet
När Lisa och Peter skulle gifta sig så åkte vi tillsammans med dem och ett annat kompispar till Alanya, Turkiet. Där hade vi en så kallad Mösexa, en kombinerad svensexa och möhippa. I den ingick det att gå runt hela dagen och se söta ut. Lisa fick änglavingar, tiara och slöja och Peter fick mantel och krona. De var SÅ DÄR nöjda med detta tilltag. ;) Här har de just fått sin utstyrsel och vi äter en brakfrukost på vår balkong innan vi ska åka till Kleopatrastranden för drinkar, sol och bad.
fredag, september 10, 2010
I chock och rädsla!
En gång för länge sedan, när dinosaurierna fortfarande gick på jorden så bodde jag i Gävle. I Gävle fanns det ett, för mig nytt fenomen, som kallades för Vårruset. Det var ett jippo som anordnades varje vår för flickor/tjejer/kvinnor/damer/tanter/osv och gick ut på att man skulle springa längs en fem kilometer lång sträcka.
På mitt jobb så var vi tre stycken som alltid hängde ihop ute på rökrutan och efter ett antal pikar från kreti och pleti så sa vi att ”Men för faen, klart att vi sotlungor också ska springa Vårruset! Hur svårt kan det vara?!” Just det, hur svårt kan det vara? Fem kilometer är ju en baggis!
Jag är ju som de flesta vet en skapligt lat hårdrockare som inte gillar att se svettig ut, det kan ju förstöra frisyren och sminket. Ve och fasa om sminket skulle börja smetas ut! En hårdrockare går runt och ser cool och hård ut, en hårdrockare tränar inte. I skolan fanns det något som hette Skoljoggen. Också en fem kilometer lång slinga som skulle utföras varje vår. Fy fasen så jag hatade det där påfundet! I sjuan ”sprang” jag. Bara för att jag inte tordes annat men i åttan åkte jag bil runt med en polare, i nian hade jag ont i knäet (som förvisso inte var en lögn), i ettan på gymnasiet tror jag knäet var på tapeten igen men jag gick nog runt iallafall och i tvåan så satt vi i omklädningsrummet på Eltele och tryckte tills lagom lång tid gått och då sprang vi genom en skogsdunge, nöp oss i kinderna och flåsade oss i mål de sista 200 metrarna. Och med tanke på min excellenta kondition så behövde jag inte fejka att jag var slut...
Tillbaka till Gävle: sagt och gjort, vi anmäler oss, åker till start, värmer upp med någon pellejöns som står på ett podie och skriker: täääänj, streeeetch, kniiip, draaa och andra hurtiga och för mig helt ovana ord. När de börjar räkna ner sekunderna till start så fimpar jag ciggen och min strategi är redan klar. Jag springer ut ur startområdet, ca 250meter, sedan går jag i 4,5km och så springer jag hurtigt in de sista 250. Jag är så SMART!
Pang! Startskottet går! I början kan vi bara gå eftersom det är galet mycket brudar ute och kutar men efterhand så lättar det upp och jag börjar springa. Klart man måste elda på lite, det ska ju synas att man har bra kondis och är där för att träna. Mmm...jo men tjena... Preciiiis när jag tänker börja gå så ser jag en bunt grabbar från jobbet där de står och hejjar på, Fan tänker jag, nu MÅSTE jag springa förbi dem och tills jag är utom synhåll, det är ju de som pikat mig att jag aldrig skulle orka, skorsten som man är. Jag joggar förbi med ett oansträngt (?) leende på läpparna och ser den ljuvliga kröken på banan lite längre fram. Bara dit, sedan får jag gå. Men den tanken hade jag kunnat bespara mig. Varje gång det kom ett ställe där jag skulle ha kunnat börja gå så stod det fler från jobbet.
Jag slet och kämpade mig fram. Med blodsmak i munnen och flimmer framför ögonen så stapplade jag fram längs banan och till slut så såg jag målet. Det var som en hägring i öknen, jag kunde nästan inte tro att det var sant. Skulle jag äntligen få vila? Raglade in i mål, kastade mig på den första gräsbevuxna plätt jag såg i målområdet, grävde i sport-BH:n och halade upp ett knöligt och svettdrypande paket röda Marlboro, tände en cigg och drog ett djupt bloss. Just då, kommer det fram en fotograf från Gefle Dagblad. Han ville ta ett kort på mig där jag låg och rökte, med hjärtat pumpande som en stånghammare i en smedja och munnen torr som Sahara. Jag antar att han ville visa upp vad hemsk dagens ungdom var. Min hjärna brottades med fåfängan för ett rödmosigt, svettigt ansikte där sminket förmodligen inte var särskilt smickrande mot att få chansen att komma med i tidningen och bli en lokal kändis. Typ.
Igår så skulle jag ut på Stora Hedemora-varvet igen och innan jag gick så utmanade Mattias mig. Han tyckte att jag skulle prova att springa lite. Springa? Jag? Det är ju under min värdighet men jag KANSKE kan testa. När jag kom till grusvägens början så tänkte jag: ”jag kan ju alltid testa. Om jag håller på att dö så har jag ju iPhone:n med mig och kan ringa hem så får Mattias hämta mig med bilen.” Så jag sätter igång och joggar. Jag vet! Helt galet! Jag tar det lugnt, springer inte över min förmåga och jag går faktiskt enbart korta sträckor. När jag kollar rundan sedan så har jag sprungit mer än jag gått! Jag är i chock! Jag ORKADE! Ok, det var inte i ett tempo värdigt varken Paula Radcliffe eller Usain Bolt men ÄNDÅ! Jag sprang!!!
Jag börjar nästan bli rädd för mig själv när jag kommer på att jag tävlar mot minuter på rundan från gårdagen, hela tiden försöker jag pressa någon sekund ytterligare. Kommer det att komma en dag när jag springer HELA rundan? Huu, det passar ju inte alls mig! Jag är ju hårdrockare, jag kan inte bli ett träningsfreak. Är det så att jag håller på att bli en sportnörd? Gud hjälpe mig isåfall.
Hur det gick med fotografen? Klart som fan han fick ta bilden....
På mitt jobb så var vi tre stycken som alltid hängde ihop ute på rökrutan och efter ett antal pikar från kreti och pleti så sa vi att ”Men för faen, klart att vi sotlungor också ska springa Vårruset! Hur svårt kan det vara?!” Just det, hur svårt kan det vara? Fem kilometer är ju en baggis!
Jag är ju som de flesta vet en skapligt lat hårdrockare som inte gillar att se svettig ut, det kan ju förstöra frisyren och sminket. Ve och fasa om sminket skulle börja smetas ut! En hårdrockare går runt och ser cool och hård ut, en hårdrockare tränar inte. I skolan fanns det något som hette Skoljoggen. Också en fem kilometer lång slinga som skulle utföras varje vår. Fy fasen så jag hatade det där påfundet! I sjuan ”sprang” jag. Bara för att jag inte tordes annat men i åttan åkte jag bil runt med en polare, i nian hade jag ont i knäet (som förvisso inte var en lögn), i ettan på gymnasiet tror jag knäet var på tapeten igen men jag gick nog runt iallafall och i tvåan så satt vi i omklädningsrummet på Eltele och tryckte tills lagom lång tid gått och då sprang vi genom en skogsdunge, nöp oss i kinderna och flåsade oss i mål de sista 200 metrarna. Och med tanke på min excellenta kondition så behövde jag inte fejka att jag var slut...
Tillbaka till Gävle: sagt och gjort, vi anmäler oss, åker till start, värmer upp med någon pellejöns som står på ett podie och skriker: täääänj, streeeetch, kniiip, draaa och andra hurtiga och för mig helt ovana ord. När de börjar räkna ner sekunderna till start så fimpar jag ciggen och min strategi är redan klar. Jag springer ut ur startområdet, ca 250meter, sedan går jag i 4,5km och så springer jag hurtigt in de sista 250. Jag är så SMART!
Pang! Startskottet går! I början kan vi bara gå eftersom det är galet mycket brudar ute och kutar men efterhand så lättar det upp och jag börjar springa. Klart man måste elda på lite, det ska ju synas att man har bra kondis och är där för att träna. Mmm...jo men tjena... Preciiiis när jag tänker börja gå så ser jag en bunt grabbar från jobbet där de står och hejjar på, Fan tänker jag, nu MÅSTE jag springa förbi dem och tills jag är utom synhåll, det är ju de som pikat mig att jag aldrig skulle orka, skorsten som man är. Jag joggar förbi med ett oansträngt (?) leende på läpparna och ser den ljuvliga kröken på banan lite längre fram. Bara dit, sedan får jag gå. Men den tanken hade jag kunnat bespara mig. Varje gång det kom ett ställe där jag skulle ha kunnat börja gå så stod det fler från jobbet.
Jag slet och kämpade mig fram. Med blodsmak i munnen och flimmer framför ögonen så stapplade jag fram längs banan och till slut så såg jag målet. Det var som en hägring i öknen, jag kunde nästan inte tro att det var sant. Skulle jag äntligen få vila? Raglade in i mål, kastade mig på den första gräsbevuxna plätt jag såg i målområdet, grävde i sport-BH:n och halade upp ett knöligt och svettdrypande paket röda Marlboro, tände en cigg och drog ett djupt bloss. Just då, kommer det fram en fotograf från Gefle Dagblad. Han ville ta ett kort på mig där jag låg och rökte, med hjärtat pumpande som en stånghammare i en smedja och munnen torr som Sahara. Jag antar att han ville visa upp vad hemsk dagens ungdom var. Min hjärna brottades med fåfängan för ett rödmosigt, svettigt ansikte där sminket förmodligen inte var särskilt smickrande mot att få chansen att komma med i tidningen och bli en lokal kändis. Typ.
Igår så skulle jag ut på Stora Hedemora-varvet igen och innan jag gick så utmanade Mattias mig. Han tyckte att jag skulle prova att springa lite. Springa? Jag? Det är ju under min värdighet men jag KANSKE kan testa. När jag kom till grusvägens början så tänkte jag: ”jag kan ju alltid testa. Om jag håller på att dö så har jag ju iPhone:n med mig och kan ringa hem så får Mattias hämta mig med bilen.” Så jag sätter igång och joggar. Jag vet! Helt galet! Jag tar det lugnt, springer inte över min förmåga och jag går faktiskt enbart korta sträckor. När jag kollar rundan sedan så har jag sprungit mer än jag gått! Jag är i chock! Jag ORKADE! Ok, det var inte i ett tempo värdigt varken Paula Radcliffe eller Usain Bolt men ÄNDÅ! Jag sprang!!!
Jag börjar nästan bli rädd för mig själv när jag kommer på att jag tävlar mot minuter på rundan från gårdagen, hela tiden försöker jag pressa någon sekund ytterligare. Kommer det att komma en dag när jag springer HELA rundan? Huu, det passar ju inte alls mig! Jag är ju hårdrockare, jag kan inte bli ett träningsfreak. Är det så att jag håller på att bli en sportnörd? Gud hjälpe mig isåfall.
Hur det gick med fotografen? Klart som fan han fick ta bilden....
torsdag, september 09, 2010
Lillpiga hjärta Mind My Eyes Meadowlark = sant!
Ännu en layout ur Mind My Eyes Meadowlark för Grodans Scrapgarden har sett dagens ljus genom mina fingrars skapande. Den här gången använde jag White Polka Dot och Display. Ett svart lackband, en svart spets och naturligtvis en massa blommor fick vara med och trängas på layouten. En gul Pearl Maker fick utgöra de sista detaljerna och sedan skrev jag journaling runt kanten och ovanför fotona.
Hoppas ni känner er uppiggade av den fina, gula färgen och minns vår otroligt underbara sommar 2010! :) In i butiken med er och botanisera bland allt smaskigt som finns, behåll sommaren länge!
Ett tränat scrapbookingöga ser att det är självaste Pysselhäxan själv på fotona, tillsammans med sin man. Eftersom Tettiz absoluta favoritfärg är gult så var ju färgvalet givet för mig, lägg märke till hennes gula foppatofflor tex. ;)
tisdag, september 07, 2010
En RAK till dig?
God morgon på er alla morgonpigga pysslare! Idag tänkte jag visa upp ett kort som jag skapat för Grodan Scrapgarden av Mind My Eyes Meadowlark. Som pysslare så ger man ju då och då bort lite RAK:ar och jag tänkte att det skulle vara bra att ha ett eller annat kort på lager så jag skapade ett av pappret Floral Display och ett höstigt cardstock i en härlig orange färg. Den lilla ramen klippte jag ur pappret Cards, det perfekta pappret med massor av journalingrutor och andra användbara rutor. Dessutom är alla papper i serien dubbelsidiga så det finns en massa alternativ. Blommor och blader, band, distresser och Pearl Maker hittar ni såklart i butiken! Kamédamen är tvilingen till det örhänge jag visade i mitt förra inlägg.
Ha en härlig dag och in och kika på alla mysiga julnyheter som finns i butiken!
Ha en härlig dag och in och kika på alla mysiga julnyheter som finns i butiken!
måndag, september 06, 2010
Ett litet tack...
Jag gjorde ett litet tackkort till Anna och Magnus som vattnade våra blommor i somras. Köpte även med en rosa krukros som jag vet att Anna tycker om. Så här blev kortet iallafall.
Insidan
Baksidan
Insidan
Baksidan
söndag, september 05, 2010
lördag, september 04, 2010
fredag, september 03, 2010
I miss you, Siss!
Idag är det fredag och full fart mot helgen! Det firar jag med att visa upp en layout som jag skapat för Grodans Scrapgarden av ett högblankt cardstock, en jornalingruta ur Meadowlarks Cards från Mind My Eyes, en hel hög med You Do-blommor, band, brads och wellpapp. Ni vet väl att Lucienne packar alla papper i rena pizzakartonger och så brukar det följa med wellpapp, på med lite akrylfärg till exempel så kan du få vilken färg du vill! :) Kamédamen, henne har jag plockat från ett örhänge. ;)
Ha en underbar helg!
Ha en underbar helg!
torsdag, september 02, 2010
En liten egotripp kanske?
Ja, varför inte? Jag som sällan tänker på mig själv och är av den oegoistiska typen tänkte att en tavla på mig själv vore något. :D Det skulle vara riktigt skoj! Undrar om man kan få den i tre gånger två meter... ;)
Man kan ju alltid testa! Zunde, will you make my day? :)
Man kan ju alltid testa! Zunde, will you make my day? :)
Den Kungliga Sängkammaren
För ett litet tag sedan så toktröttnade jag på vårt sovrum. Jag har sagt sedan dag 1 på Slottet att det skall göras om därinne. Väv på alla väggar (vilket iofs är hyggligt bra), den ena målad i en lite geggamojja-brun färg, de tre övriga i någon form av äggskal/ljusbeige/ljusgul-nyans som mest gjorde att det såg ut som De Inrökta Väggarna Från Helvetet. Typ. Skitigt och för att bättra på ett redan tacky utseende så har den förra ägaren målat dit några krumelurer i guldfärg med schabloner. Schabloner? 90-talet ringde och sa att de ville ha tillbaka schablonerna... Som grädde på moset så var det en hel del expanderplugg som slitits ut med följd att det blir gigantiska hål och sedan halvhjärtade försök att spackla över monsterhålen med spackel i kritvitt. Ja men tjena vad snyggt med spackel i kritvitt mot de där nikotinväggarna.
Well, jag började inviga planerna för min sambo som var med på noterna. Dock så KRÄVDE jag att han skulle gå med på alla mina ideér utan att lägga sig i. Iväg på Ikea, inhandla det vi skulle på mindre än en timme men med sjuk nota på väg ut. Galet så dyra värmeljusen blivit. ;) Så, fram med maskeringstejpen, målarkläderna och förrtån penslar. Att maska när man ska måla måste vara det suraste som finns i måleribranschen. Fy fan vad tråkigt! Särskilt att maska fönster. Men när allt är maskat och klart så ikläder vi Den Kungliga Sängkammaren i vitt. Kritvitt. Sambon muttrade om lite "sterilt", "sjukhus", "tokljust" och lite annat men jag valde att igga han helt. Han fick måla väggarna och jag tog på mig finliret med fönstret.
Grunda en gång, vänta 12 timmar(!), stryka första lagret, vänta en halv dag, stryka andra lagret, svära lite när man inser att det tyvärr måste på ett tredje lager. Vänta till dagen efter, måla tredje lagret, svära mer när det inte täcker helt och hållet. Godkänt och snyggt, ja! Men inte HELT täckande. Läser på burken och inser att jag tagit fel. När jag stod på affärn så höll jag i två burkar, den ena heltäckade och den andra "är inte till för heltäckande yta utan framhäver träets ådring". Men naturliga skinnbyxor så har ju jag ställt tillbaka rätt burk och tagit med mig fel hem. Nåja, tanken bakom projektet var ju att få kritvita fönster istället för den mörka furun och fönstren ÄR ju kritvita så what the heck!
Vidare målas alla lister, garderobsdörrarna och sidorna rollas och penselstrykes för att få lite fin och fräsch yta. Dörren målas även den. Mycket färg blir det, MÅNGA färgfläckar på ekgolvet att skrapa bort, ett smärre psykbryt när dörrhandtaget och låsmojängen ska på plats igen. När allt detta är klart så inköpes en STOR spånskiva på bygghandeln och en bunt med snygg, kurvig list. Att vi höll på att genomgå separation när det där aset till skiva skulle fraktas hem på en för liten släpvagn, det är en helt annan sak som vi nu glömt. Hem, mäta, såga, mäta, såga, skruva, spika, spackla, slipa, spackla, slipa och måla ett lager färg.
Iväg, köpa en snygg tapet, hem, nervöst skära upp våder på mönsterpassingstapeten (naturligtvis, mönsterpassning, vad annars?), tapetsera, bli skitnöjd, spika lister, allt med Vattenpass-Hitler som skulle mäta och kolla överallt. (Det är alltså jag som är Hitler, sambon ville höfta och ögonmåtta, aldrig i helvete sa jag och mätte en gång till.) GRYMT nöjd! Städa rummet, ställa in alla nya möbler så som: resårkärnor (som var med om en sjudjävla resa från Ikea på E18...), bäddmadrass, kuddar, täcken, sänggavel, sängbord, lampor, gardiner, ljusstakar, matta, kuddar, överkast osv osv osv. Med andra ord, Den Kungliga Sängkammaren fick ALLT nytt.
Dök in i linneskåpet, letade bland allt det ärvda linnet efter farmor och mormor. Hittade ett överlakan och ett örngott i varsitt set som var superfint. Överlakanet blev kuddfodral på långkuddarna och de vanliga kuddarna fick varsitt örngött. Allt med handbroderade monogram och handknypplade spetsar av dessa, en gång för länge sedan, nygifta kvinnorna. Grävde fram en, av farmor, handvirkad gardinkappa också. Edit: Nu har jag fått veta att monogrammet är för min mormors men det är min moster Laila som designat och broderat det. :) Vackert är det, så in i bomben! :)
Klart & betalt! Den Kungliga Sängkammaren är redo att invigas och det var verkligen andlig porr att lägga sig i allt som var flångnytt, skönt och ljuuuuvligt vitt! Snacka om att jag njöt och ville INTE kliva upp på morgonen. Nu har vi bott i vår Nya Kungliga Sängkammaren i en vecka och jag blir lika glad varje dag jag komme rin i rummet och längtar efter att få gå och lägga mig. Först för att sängen är så sjukligt skön och för det andra för att det är så snyggt där!
Först tre stycken förebilder med geggamojjabrun fondvägg, guldschablonerna från fan och furufönster.
Och här kommer då Den Nya Kungliga Sänkammaren, med världens snyggaste och helt egna påhittade fondvägg!
Dessa bilder är tagna på kvällen, därav det gulaktiga ljuset från lamporna. Använder naturligtvis inte blixt...
Min farmors handvirkade spetsgardin som sängkappa.
Min mormors monogram, MH för Mary Henriksson, designat och broderat av min moster Laila.
Min farmor Noras monogram, S för Sjödin, broderat av farmor.
Jag sover som en riktig drottning därinne! Eventuella ärtor städades ut med den förra sängen. Och sambon tycker inte att det känns som ett sjukhus längre... ;)
Well, jag började inviga planerna för min sambo som var med på noterna. Dock så KRÄVDE jag att han skulle gå med på alla mina ideér utan att lägga sig i. Iväg på Ikea, inhandla det vi skulle på mindre än en timme men med sjuk nota på väg ut. Galet så dyra värmeljusen blivit. ;) Så, fram med maskeringstejpen, målarkläderna och förrtån penslar. Att maska när man ska måla måste vara det suraste som finns i måleribranschen. Fy fan vad tråkigt! Särskilt att maska fönster. Men när allt är maskat och klart så ikläder vi Den Kungliga Sängkammaren i vitt. Kritvitt. Sambon muttrade om lite "sterilt", "sjukhus", "tokljust" och lite annat men jag valde att igga han helt. Han fick måla väggarna och jag tog på mig finliret med fönstret.
Grunda en gång, vänta 12 timmar(!), stryka första lagret, vänta en halv dag, stryka andra lagret, svära lite när man inser att det tyvärr måste på ett tredje lager. Vänta till dagen efter, måla tredje lagret, svära mer när det inte täcker helt och hållet. Godkänt och snyggt, ja! Men inte HELT täckande. Läser på burken och inser att jag tagit fel. När jag stod på affärn så höll jag i två burkar, den ena heltäckade och den andra "är inte till för heltäckande yta utan framhäver träets ådring". Men naturliga skinnbyxor så har ju jag ställt tillbaka rätt burk och tagit med mig fel hem. Nåja, tanken bakom projektet var ju att få kritvita fönster istället för den mörka furun och fönstren ÄR ju kritvita så what the heck!
Vidare målas alla lister, garderobsdörrarna och sidorna rollas och penselstrykes för att få lite fin och fräsch yta. Dörren målas även den. Mycket färg blir det, MÅNGA färgfläckar på ekgolvet att skrapa bort, ett smärre psykbryt när dörrhandtaget och låsmojängen ska på plats igen. När allt detta är klart så inköpes en STOR spånskiva på bygghandeln och en bunt med snygg, kurvig list. Att vi höll på att genomgå separation när det där aset till skiva skulle fraktas hem på en för liten släpvagn, det är en helt annan sak som vi nu glömt. Hem, mäta, såga, mäta, såga, skruva, spika, spackla, slipa, spackla, slipa och måla ett lager färg.
Iväg, köpa en snygg tapet, hem, nervöst skära upp våder på mönsterpassingstapeten (naturligtvis, mönsterpassning, vad annars?), tapetsera, bli skitnöjd, spika lister, allt med Vattenpass-Hitler som skulle mäta och kolla överallt. (Det är alltså jag som är Hitler, sambon ville höfta och ögonmåtta, aldrig i helvete sa jag och mätte en gång till.) GRYMT nöjd! Städa rummet, ställa in alla nya möbler så som: resårkärnor (som var med om en sjudjävla resa från Ikea på E18...), bäddmadrass, kuddar, täcken, sänggavel, sängbord, lampor, gardiner, ljusstakar, matta, kuddar, överkast osv osv osv. Med andra ord, Den Kungliga Sängkammaren fick ALLT nytt.
Dök in i linneskåpet, letade bland allt det ärvda linnet efter farmor och mormor. Hittade ett överlakan och ett örngott i varsitt set som var superfint. Överlakanet blev kuddfodral på långkuddarna och de vanliga kuddarna fick varsitt örngött. Allt med handbroderade monogram och handknypplade spetsar av dessa, en gång för länge sedan, nygifta kvinnorna. Grävde fram en, av farmor, handvirkad gardinkappa också. Edit: Nu har jag fått veta att monogrammet är för min mormors men det är min moster Laila som designat och broderat det. :) Vackert är det, så in i bomben! :)
Klart & betalt! Den Kungliga Sängkammaren är redo att invigas och det var verkligen andlig porr att lägga sig i allt som var flångnytt, skönt och ljuuuuvligt vitt! Snacka om att jag njöt och ville INTE kliva upp på morgonen. Nu har vi bott i vår Nya Kungliga Sängkammaren i en vecka och jag blir lika glad varje dag jag komme rin i rummet och längtar efter att få gå och lägga mig. Först för att sängen är så sjukligt skön och för det andra för att det är så snyggt där!
Först tre stycken förebilder med geggamojjabrun fondvägg, guldschablonerna från fan och furufönster.
Och här kommer då Den Nya Kungliga Sänkammaren, med världens snyggaste och helt egna påhittade fondvägg!
Dessa bilder är tagna på kvällen, därav det gulaktiga ljuset från lamporna. Använder naturligtvis inte blixt...
Min farmors handvirkade spetsgardin som sängkappa.
Min mormors monogram, MH för Mary Henriksson, designat och broderat av min moster Laila.
Min farmor Noras monogram, S för Sjödin, broderat av farmor.
Jag sover som en riktig drottning därinne! Eventuella ärtor städades ut med den förra sängen. Och sambon tycker inte att det känns som ett sjukhus längre... ;)
onsdag, september 01, 2010
Forsaån - En jämtländsk pärla
Forsaån är en ungefär 4-5 km lång å, cirka 10 km söder om Pilgrimstad. Den rinner mellan Locknesjön (som uppkommit genom ett meteoritnedlag vilket gör att vattnet är alldeles klart) och Bodsjön.
Större delen av ån följs av en 7 km lång vandringsled, Forsaleden. Längs med leden finns hällmålningar, fångstgropar, stenåldersboplatser och järnåldersgravar. Även andra historiska rester som fäbodvallar, flottningsrester och sågrester finns.
Då berggrunden i Forsaområdet är väldigt kalkrik och vattnet i ån har väldigt högt ph-värde, finns en del för breddgraden ovanliga växter och lavar, till exempel alm, klibbal, hassel och flera orkidéarter.
Ån är också en väldigt populär badplats, då den breder ut sig i laguner med turkost vatten, vattenfall och klippor man kan hoppa från. Om du hittar dit (vilket inte är det lättaste) så har du hittat ett riktigt utomlandsställe, mitt i de jämtländska skogarna.
Större delen av ån följs av en 7 km lång vandringsled, Forsaleden. Längs med leden finns hällmålningar, fångstgropar, stenåldersboplatser och järnåldersgravar. Även andra historiska rester som fäbodvallar, flottningsrester och sågrester finns.
Då berggrunden i Forsaområdet är väldigt kalkrik och vattnet i ån har väldigt högt ph-värde, finns en del för breddgraden ovanliga växter och lavar, till exempel alm, klibbal, hassel och flera orkidéarter.
Ån är också en väldigt populär badplats, då den breder ut sig i laguner med turkost vatten, vattenfall och klippor man kan hoppa från. Om du hittar dit (vilket inte är det lättaste) så har du hittat ett riktigt utomlandsställe, mitt i de jämtländska skogarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)